för några veckor sen började vi läsa psykologi i skolan.
under alla lektioner sitter jag och analyserar mig själv.
jag ser mig själv i alla teorier och all filosofi om hur människan fungerar.
jag vet inte vad jag tror jag kommer komma fram till,
eller om jag söker något.
jag tror att jag vill finna ett svar, eller se en klarhet
i andras visdom.
se att de förstod mig och att allt är som det ska,
när jag går sönder i tusen bitar,
så vet dem varför.
de kan laga mig.
det finns hopp och en tanke som förstår,
hur allt känns när det bara faller.
och han vet att det är normalt, att vi bara är människor.
som flyger eller faller.
att jag inte är ensam,
när ensamheten är det enda jag ser.