jag är så trött på att analysera och tolka.
på att tänka och handla.
jag vill bara kunna ha sanningen.
bara kunna lita på ord och på känslor.
men jag känner mig så jävla lurad,
och jag hatar när jag kommer på mig själv
att jag blivit lurad,
igen.

jag hatar att jag inte kan gråta,
för rädslan att bli störd,
för jag orkar inte frågorna.
det går inte förklara,
ingen förstår,
ingen kommer förstå mig.
inte den här gången,
inte mer.