igår kväll, när jag inte längre orkade gråta själv
gick jag ut till pappa i tvrummet med mitt täcke runt mig,
och så la jag mig i hans knä.
jag behövde bara hans kärlek,
för jag skulle känna mig mindre ensam.
min pappa frågar inte så mycket,
och jag ville inte prata.
ville bara att han skulle kalla mig älskling,
så jag kände att han älskade mig, föralltid.
och man blir trött av att gråta,
så jag somna i hans famn
och kände mig som fem år igen.
det var trygghet, inget kunde komma åt mig där.