ibland är det svårt att le,
när det bara känns som man sprängs inuti.
eller när man går runt med den där känslan av nervositet i hela kroppen,
fast det inte finns något att vara nervös för.
när du vaknar på morgonen och helst bara vill dra täcket över huvudet och gömma dig,
för du vet att det inte kommer bli en bra dag,
ångesten talar om det alldeles för tydligt.
eller när det huger till i hjärtat sådär plötsligt,
för man blivit påmind om smärtan man glömt bort för en stund.
då man helst bara vill försvinna,
lägga sig ner och gråta,
eller springa därifrån till en plats där den där känslan inte får plats.
då man iaf pressar fram ett leende och går vidare,
skrattar, ler som om ingeting,
fast det känns som att man faller vilken sekund som helst.
ibland tror jag att det är bra att förneka,
att se glad ut för att bli glad.
för det blir inte bättre av att älta,
även fast jag känner den där känslan ofta.
och ofta tar till det falska, eller falska är fel ord,
det där oäkta leendet.
I try baby, but it hurts.
och jag kan inte förneka det,
men jag kan acceptera det,
och leva i skuggan av mig själv.
tills jag finner min styrka och tar mig den sista biten upp.
tills lyckan återvänder till mig.

Sov gott!