jag tror det fanns en tid då vi faktiskt var rätt lika
och passade ihop, såsom syskon ska.

du körde mig i din dockvagn,
jag var ditt lilla barn.

vi blev stora, växte och mognade,
vi växte ifrån varandra, så jävla långt ifrån varandra.

jag förstod nog aldrig vad som hände,
plötsligt kunde vi inte dela allt längre,
för vi var inte lika, inte ens lite.

jag får ofta höra att vi är lika,
men det är inte sant,
dem ser inte allt,
bara skalet.

jag tänker ofta på det,
önskar att vi vore de systrarna som delar allt
och som är odelbara,
dröm är dröm,
verklighet är verklighet.

och allt är deras fel,
inte med mening,
men det skapade oss på samma sätt,
för att få resultatet,
helt olika.

jag saknar dig,
och älskar dig,
tvivla aldrig,
för det handlar inte om det.
jag bara önskar att vi vore odelbara.