Varför kan allting inte bara bli som vanligt?
jag vet inte om jag klarar det här, jag vill verkligen bara att allt ska bli som det var innan.
När vi hade varandra, natt och dag, alltid och man aldrig var ensam.
när vi fanns där, samlade på en plats och delade allt tillsammans.
jag skiter i fall tårarna ofta påminde sig då med, för det var så jävla mycket enklare när vi hade varandra, när vi levde i vår egna trygga lilla värld där ingen kunde skada oss.
Åt helvete med vuxenlivet, jag vill inte bli vuxen, jag är inte vuxen, jag kan inte vara vuxen, JAG BEHÖVER ER!

Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret. Inget värt nåt som inte inger hopp. Jag rusar inte längre erat lopp. Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret. Jag gömmer mig, Jag värjer mig.
Jag faller.
 
So long!
JOhanna