Jag ger upp, något drabbade mig och jag vet inte vad. Och ett plötsligt behov av att skriva kom. Jag vill bara skriva bort massa känslor, massa obehagliga känslor. Men jag kan inte skriva vad som helst, och det ger mig panik. Då är det tur att man har fina vänner med röda läppar som man kan dansa nätterna långa med och skratta tills tårarna rinner. För då, bara då, känns allt lite bättre. Då är det lättare att andas igen.