Jag måste dela med mig lite av optimismen som fyller mig ikväll. Snart börjar allsvenskan och jag älskar det. Äntligen ska jag få börja använda årskortet som jag fick i julklapp, absolut den bästa julklappen. Jag ska sitta där i solskenet och bara njuta av bra fotboll(för det kommer aldrig regna mer). Och jag känner på mig att det kommer bli en toppen vår, med massa parkhäng, vin på min balkong, picknick. Jag ska börja använda min cykel, ta båten över till fastlandet och cykla resten av biten till skolan. Okej, nog med optimism. Tillbaka till packningen, jag hatar att packa!

Jag älskar kvällar som denna. När jag känner mig stark, som om inget kan rubba mig. Och jag klarar vad som helst. När jag vet att jag kommit långt. När det känns i hela kroppen. Styrka.

Jag lyssnar på Snook, funderar på vad jag ska ha till mina rosa gummistövlar och tycker det ska bli underbart att åka hem till Halmstad i helgen.

Jag trotsar kyla och grå himmel idag. Jag vill ha vår, så tygskorna är på, precis som skinnjackan. Och jag tänker inbilla mig hela dagen att det är varmt. Det kommer vara varmt!

Jag återupplever verkligen gamla tider. Jag känner igen det så väl. Samtidigt så känns det lättare. Så kanske, kanske läker tiden alla sår och det som inte dödar det stärker. Eller så är det bara för att det är rätt, och för att jag vet det. Men att jag hade hoppats på något annat, och på att jag hade fel. Att det var rätt.

Jag är tillbaka i gamla vanor. Jag har stängt dörren till mitt rum, satt på min depp-spellista på spotify(inte för att jag hade spotify då, men det är samma musik) på hög volym och jag skriver, igen. Jag vet inte om det är för att jag läst massa gamla inlägg de senaste dagarna, eller om det är för att känslor från förr kommer tillbaka. Känslor jag inte tycker om.

Jag förstår inte, och det gör att jag får panik.

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.

Jag spenderar kvällen i sängen. Dricker te, lyssnar på musik, skriver brev till en saknad vän, kollar på På spåret, pluggar och läser. Och jag planerar att stanna här resten av kvällen. Känns som ett bra slut på en bra vecka.

Jag vet inte hur man raderar, så jag tog bort allt istället!

Ibland glömmer jag bort några av mina poeter. Och det är som ett lyckligt återseende när jag deras ord kommer tillbaka till mig. Som Lasse Lindh, jag hade glömt han för ett tag. Men nu är han tillbaka, i mitt liv. Och orden berör fortfarande mig.