Jag är hemma i Halmstad, det är allt jag har att säga just nu!

Det blev faktiskt en lite bättre dag idag. Även om jag är helt slut nu, och gärna vill att dagen imorgon också ska ta slut fort. Så känns det ändå lite bättre.

Det är helt enkelt inte min dag idag. Jag gav hela dagen en chans, men den började dåligt och slutade dåligt. Inget har gått min väg, och jag ger mig själv tillåtelse att ge upp. I alla fall för ikväll. För jag orkar inte kämpa mer idag.

Åh, jag blir så frustrerad. Det är helt enkelt ingen bra måndag. Den hade kunnat bli bra om saker bara ville gå min väg. Men det gör dom såklart inte, det gör dom aldrig. Det känns som att jag behöver lite tur. Är det inte min tur nu? Frustrerande!

Det finns saker jag vet att jag inte borde göra, men som jag gör ändå. Även om jag vet att det gör lite ont inombords. Det är som att jag vill plåga mig själv lite.

Just nu är det mycket som ska få plats i min lilla hjärna. Så mycket så jag inte kan komma ihåg allt samtidigt. Och det är stress, stress och åter stress, samt lite kodning, praktikplats, räkningar, träning, möte, städning. Kära torsdag!

Känner mig lite brokenhearted idag, fast det inte finns någon som har mitt hjärta. Och därmed ingen som kan krossa det heller. Men jag har ändå den känslan, och därför går Maria Mena på repeat.

Jag lyssnar på Maria Mena igen och det skär lite i hjärtat. Rösten och texterna påminner om en svunnen tid. En tid då livet gjorde mer ont. Nätterna var längre och tomheten starkare. Ensamheten mer påtaglig.

Jag laddar, ikväll är blåvitt tillbaka på Ullevi och jag kommer vara där såklart. Har redan satt på mig matchtröjan, lagt fram halsduken och mössan samt sjungit med till Snart skiner Poseidon. Och det regnar, så allt känns precis som det ska.

Just nu behöver jag en praktikplats. Och jag vill ha en ny soffa, nya kläder, lugg och en ny IFKmössa.

jag känner mig psykiskt utmattad, och jag vet inte varför. Det var så mycket jag hade tänkt göra idag. Och det började bra med träning imorse. Men sen försvann all energi och lust. Jag fastnade i soffan.

Kollar på Män som hatar kvinnor med Sandra och känner sig lite lätt äcklad av män.

Efter att Sara och Nina klagat lite på att jag hade för mycket bilder och för lite text har det blivit väldigt lite bilder här i bloggen. Men eftersom jag tycker om bilder så kommer det några nu igen. Mina favoritbilder från sommaren 2009, bara för att det är den enda jag vill ha just nu. Sommar!

Vårtrötthet. Just nu hoppas jag på en solsemester över påsk, och en ny soffa. Lite ny energi och lust. Eller att bara gå och lägga mig igen, och vakna när saker och ting är som det ska.

Jag älskar att ha fullt hus. Även om jag ibland även älskar att vara ensam. Fast jag mår alltid som bäst när det är mycket människor omkring mig. Som ikväll när Mickan och Charlie var på besök, och pappa var hemma. Då är det riktigt bra.

Tänker bege mig till träning ihopp om att huvudvärken ska försvinna och energin och lusten komma tillbaka. Det brukar fungera!

Jag är så trött så min hjärna knappt fungerar längre. Samtidigt försöker jag planera morgondagen. Och ni kan ju själva tänka att det inte går såbra. Så jag tror helt enkelt att jag gör bäst i att gå och lägga mig, ta dagen som den kommer imorgon. Det brukar lösa sig.

KTB är inte världens mest uppiggande ställe. Mörkt, kallt och sterilt. Jag måste gå fram till fönstret och titta ut ibland, bara för att få se lite av solen. Men snart, snart är vi klara. Och då är det byebye KTB, och hej sol! Jag längtar.

Can we go out together? Can we make out and pretend it's all there?
Cause you know, I've been waiting for something that hasn't come through
But it might come along soon and until that, you will do
I can't believe it's not love!

Kloka ord på posten från en fin vän, långt bort. Det gjorde min dag!

Är tillbaka i Göteborg och på KTB. Senare är jag även tillbaka på jobbet. Det är måndag och välkommen tillbaka till verkligheten.

Det enda man får lyssna på i det här huset nuförtiden är pappas musik. Jag gjorde misstaget att fixa spotify till honom. Ingen bra idé!

The fact is, sometimes it's hard to walk in a single woman's shoes. That's why we need really special ones now and then to make the walk a little more fun.

Hittade lite snygga gamla bilder hemma på mamma och pappas dator. Se och njut!

Nu beger jag mig till bästa Anna på mysmiddag och melodifestival!
So long!
JOhanna

Pappa är uppe och klättrar på taket. Han sopar bort snön. I köket rinner det vatten från taket ner i en hink. Två hål i taket och en massa vatten. Och jag är plötsligt väldigt tacksam för min lilla hyresrätt. Mamma och pappa är mindre glada, även om mamma skrattar åt eländet. Och jag beger mig till Antonia.

Så mycket var det med home sweet home. Det första Ida och mamma försöker göra när jag kommer hem är att få mig att städa och vattna blommorna. Men jag förklarar snällt för dem att jag faktiskt är på semester.

Pappa däremot vet vad hans dotter vill ha. Han kommer hem från affären med en semla. Tummen upp för det!

Jag måste dela med mig lite av optimismen som fyller mig ikväll. Snart börjar allsvenskan och jag älskar det. Äntligen ska jag få börja använda årskortet som jag fick i julklapp, absolut den bästa julklappen. Jag ska sitta där i solskenet och bara njuta av bra fotboll(för det kommer aldrig regna mer). Och jag känner på mig att det kommer bli en toppen vår, med massa parkhäng, vin på min balkong, picknick. Jag ska börja använda min cykel, ta båten över till fastlandet och cykla resten av biten till skolan. Okej, nog med optimism. Tillbaka till packningen, jag hatar att packa!

Jag älskar kvällar som denna. När jag känner mig stark, som om inget kan rubba mig. Och jag klarar vad som helst. När jag vet att jag kommit långt. När det känns i hela kroppen. Styrka.

Jag lyssnar på Snook, funderar på vad jag ska ha till mina rosa gummistövlar och tycker det ska bli underbart att åka hem till Halmstad i helgen.

Jag trotsar kyla och grå himmel idag. Jag vill ha vår, så tygskorna är på, precis som skinnjackan. Och jag tänker inbilla mig hela dagen att det är varmt. Det kommer vara varmt!

Jag återupplever verkligen gamla tider. Jag känner igen det så väl. Samtidigt så känns det lättare. Så kanske, kanske läker tiden alla sår och det som inte dödar det stärker. Eller så är det bara för att det är rätt, och för att jag vet det. Men att jag hade hoppats på något annat, och på att jag hade fel. Att det var rätt.

Jag är tillbaka i gamla vanor. Jag har stängt dörren till mitt rum, satt på min depp-spellista på spotify(inte för att jag hade spotify då, men det är samma musik) på hög volym och jag skriver, igen. Jag vet inte om det är för att jag läst massa gamla inlägg de senaste dagarna, eller om det är för att känslor från förr kommer tillbaka. Känslor jag inte tycker om.

Jag förstår inte, och det gör att jag får panik.

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.

Jag spenderar kvällen i sängen. Dricker te, lyssnar på musik, skriver brev till en saknad vän, kollar på På spåret, pluggar och läser. Och jag planerar att stanna här resten av kvällen. Känns som ett bra slut på en bra vecka.

Jag vet inte hur man raderar, så jag tog bort allt istället!

Ibland glömmer jag bort några av mina poeter. Och det är som ett lyckligt återseende när jag deras ord kommer tillbaka till mig. Som Lasse Lindh, jag hade glömt han för ett tag. Men nu är han tillbaka, i mitt liv. Och orden berör fortfarande mig.