Sitter i skolan. Är trött. Vill gå hem och sova. Sover hela tiden. Skärpning. Måste betala räkningar. Hämta pass. Träna. Diska. Lagar mat. Städa. Måste. Måste. Måste. Vill sova.

Jag ligger i min säng, winnerbäck sjunger i bakgrunden. Känner att jag bara behöver vara efter en hektisk men fantastisk helg. Har haft besök av finaste vännerna. Vi har gått på bokmässan, shoppat, dansat och pratat om allt och inget. Det har varit bra, riktigt bra! Älskar att ha mina vänner i närheten, men nu är det skönt att vara ensam lite. Fast jag är inte riktigt ensam. Min pappa och J sitter i vardagsrummet och kollar på fotbollskväll. Jag hör hur de diskuterar och skrattar. Det är mysigt.

Jag sitter i soffan och kollar på idol medan J lagar mat. Ibland har man det riktigt bra!

Jag har egentligen massa att berätta men gör det inte just nu.

Jag mår illa. Får ingen ro. Och vill bara skrika. eller gråta. Eller bara något som visar att jag känner något. Typ kasta glas på en vägg. Så det splittras, går sönder i 100 bitar. För det gör jag. Eller typ 110 bitar.

Nu åker J och jag in till staden för att shoppa. Det är dags att göra mig av med födelsedagspengarna. Det tycker jag att jag är värd, av någon konstig anledning.

Sitter i Saras kök och vill inget hellre än att bara sova. Så är det alltid när jag känner mig pigg på morgonen, då är jag död lagom till lunch. Vi pluggar, eller försöker i alla fall. Men som sagt mitt huvud är inte på topp.

För någon vecka sen fick jag lära mig, att ord väger mer än handling. Jag som alltid trott det var tvärtom. Handling väger mer än ord. En bild säger mer än tusen ord. Lagt kort ligger. Bytt är bytt, kommer aldrig igen. Ord är ju ändå bara ord.  Men det fick jag snällt äta upp. Det som är sagt senast gäller. Och jag tror jag egentligen visste det, jag vill bara inte tro. Men jag vet alltid, innerst inne vet jag. Vet.

Jag beger mig hem till Halmstad över helgen. Ska jobba på Hemköp imorgon, kalas på lördag, klippning på måndag. Och däremellan ska jag träffa några jag saknar. Som min syster som bestämde sig för att också åka hem över helgen. Men innan jag tar bilen hem så ska tjejerna ha avskedslunch för Nina som lämnar landet imorgon.

Igår blev Nina och jag bjudna på lunch av fröken Hector. Maten stod på bordet när vi kom, vardagslyx på hög nivå. Och inte nog med att Sara både hade lagat maten och betalt den. Mitt i middagen kommer hon på att hon har presenter till oss. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån fin vän?

Inatt fick jag ett samtal precis när jag somnat. Klockan var nog runt halv två när en fin vän ringde och väckte mig. Jag ljög om att jag sov, men jag kunde inte bli gladare av att bli väckt. Hon saknade mig och jag saknade henne. Saknar henne. Det suger att vi inte bor i samma stad, men det blir desto roligare när vi ses. Och lite saknad är väl alltid bra. Du är bäst, min vän!

Under helgen har jag fått lyckorus vid konstiga tillfällen. Som när jag cyklade hem från affären innan, med kånken på ryggen och lyssnade på en dålig låt från Glee.

Jag vann. No tears. Bara jag och mina vänner. Bree, Gaby, Lynette och Susan.

Tystnaden ger mig panik. Det är paus i fotbollen, så jag kollar på doobidoo. Änsålänge inga tårar. Jag beställer Elle, äter godis jag inte vill ha. Och pratar med en vän som är alldeles för långt bort, typ på andra sidan världen.

Kvällens mål: Att inte gråta.